Mellan himmel och jord...

På självaste Valentindagen ❤ blir vi upphämtade på hotellet kl. 10.00 av Ampan och Ann-Britt...dags för utflykt till norra Madeira och Sao Vicente bla...
 
Strålande väder idag med...ännu så länge...
 
Parkerar i ett P-garage...lite snett och vint...vad gör väl det när tre tanter och en gubbe är på vift...?
 
 
 
Första anhalten är den lilla byn Camara de Lobos Estrate som ligger uppe i bergen...massor av bilar och människor överallt då det är söndagsmarknad...frukt, grönsaker...plantor. Ampan undrar om det är dags att sätta salladsplantor nu...ja vad säger man? Mitten på februari...känns lite tidigt i min värld... men detta är ju Ampans Madeira...så det går säkert...
 
 
 
 
Kikar runt i byn...tittar  på en vattenskulptur/installation...den vackra kyrkan...utsikten...lugnet...härlig söndagsstämning...fina tomter...väldigt backigt...men vi hinner se en del och beundra utsikten.
 
Fortsätter mot och till Cabo Girao...den där klippan som stupar rakt ner mot havet dryga 500 meter och man kan gå ut på ett glasgolv och titta ner...hissnande...ingen ville gå ut av oss...men vi vågade iallafall kika ner...otrolig utsikt över havet och bergen förstås...ganska många turister.
 
 
 
 
 
 
 
Dags för lite förmiddagsfika...garoto mm...innan vi fortsätter...
 
Färden fortsätter på snirkliga vägar...smala kurvor...branta stup och då menar jag brant...på väg till en annan utsikt plats...Miradour...där man vid klart väder kan se havet från båda sidor...molnen tornar upp sig och himlen vit som mjölk...röd lampa lyser för fullt på instrumentbrädan...Orkar inte Berlingo med oss alla fyra i bilen och börjar protestera...? Tyvärr ingen utsikt idag...
 
 
Ställer bilen vid sidan av vägen och går till utsiktplatsen,  liten butik och vattenhål...bäst att styrka sig med en Poncha för 1 euro per styck...kanske vi måste skjuta på bilen...så bäst att ladda...?
 
 
 
Här är iskallt, molnigt och regnigt och inget särskild behaglig plats att vistas på...och inget ser vi heller...vi har riktigt glidit in i dimman nu kan man säga...
 
 
Bilen vilat sig i form så vi fortsätter vår irrfärd...strax lunchdags och åker ännu en väg uppåt mot en fiskrestaurang damerna ätit på förut...uppåt hela tiden så bilen vill inte...röda lampan lyser igen...av ansträngning troligtvis...dags att vända ner mot havet igen...för att hitta lunch ställe...
 
I Sao Vicente är det massor av folk och en parkeringsplats gick tyvärr inte att uppbringa...vi får fortsätta till nästa by med ledig parkering...
 
Passerar Seixal och har inte långt kvar till Porto Moniz...högt upp på norra änden...
 
 
En restaurang dyker upp mitt uti ingenstans med vacker utsikt över havet och kluckande vågor mot den svarta lavastenen ...och vi beställer Prego de Caco Especial...köttskiva i bröd med skinka, ost, stekt ägg, tomat ..och Ampan en vanlig...normal...styrker oss med lite rött vin...utom Chauffören förstås...jättegod Prego men mäktigt...
 
 
Fortsätter till en sandstrand...eller före detta kan man nog säga...svart lavasand...stora stenar...brusande och skummig hav...inte alltför inbjudande...men otroligt mäktigt och vackert...
 
 
Nu är klockan sen eftermiddag och det tar tid att åka på dessa snirkliga och hissnande vägar...stundtals så brant...så man knappt vågar titta...och strax är det dags att styra kosan mot Funchal och hemfärd...
 
 
Hemvägen genar vi genom att ta den nya fina motorvägen...stundtals genom långa tunnlar i bergen...längsta 3,1 km lång...betydligt snabbare väg men vi hinner ju inte se så mycket då...
 
Det blev en riktig långtur i dag och Chauffören får nog pusta ut ordentligt efter hemkomsten för här är det banne mig inte lätt eller enkelt att köra bil...
 
Vi var trötta som bara suttit bredvid...hur skall det inte vara att köra? Ampan litar på sin gröna Berlingo...och vi med henne...dock var nog bilen glad att få komma hem igen efter den påprestande bergsturen...och få lite söndagsro...
 
Säger bara tack ännu en gång till en supertrevlig och rolig dag...alltid så kul och trevligt med er som sällskap...❤❤